Jag undrar hur det känns att leva utan minsta uns självbehärskning.. Hur mår man när man vaknar och kommer på att man återigen inte kunde behärska sig och fortsätta åt det hållet man var på väg.. Undrar hur det känns att inte bara kunna acceptera, släppa taget och gå vidare. Undrar om man inser hur vansinnigt bortgjord man är då?
Just nu mår jag bättre än på länge. Givetvis så saknar jag mamma.. Varje dag så sörjer jag henne och vetskapen att jag aldrig mer får träffa mamma är fortfarande hjärtkrossande. Det som hjälper otroligt mycket är alla underbara människor som jag har runt mig.
Förresten.. jag får fortsätta på mitt nya jobb!! Det är ta mig tusan värt att fira!
Jag stortrivs och är överlycklig för att jag får stanna iaf ett tag till! =)
Och så får det gärna gå fort till oktober nu ;-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
2 kommentarer:
Näe jag tror inte man inser hur vansinnigt bortgjord man är, då hade man ju slutat med det man håller på med! I mina ögon har man grava problem om man tex försöker banta och börjar dagen med en bit gräddtårta trots att man vet att det leder till att man går upp ytterligare i vikt. Det är ett missbruk. Eller tex att stalka någon som man vet har förlorat intresset för en. Det är ett missbruk. Inte av samma dignitet kanske men lika fasen behöver man hjälp för att ta sig ur dem! Punkt slut.
Håller med Ylwa!
Skicka en kommentar