Piff poff..

..sa det inte ens.. Det blev bara nattsvart!

Man är så tvärsäker på att elen ska funka när man bor i centrum så när den väljer att försvinna blir man helt paralyserad..
Inget kaffe, ingen dator och ingen tv.. HJÄLP!!
Det hände i alla fall igår kväll. Kombon och jag satt som vanligt vid varsin dator och hummade förstrött med jämna mellanrum som för att försäkra varandra om att vi fortfarande lever.
Plötsligt blev det bara svart och alldeles tyst! Inga surrande datorfläktar, arbetande hårddiskar eller knattrande tangentbord.. Jag tror jag lyckades få ur mig min standarsfras: "men vad nu då?" sen var det bara att börja tända ljus.
Det hela blev ganska trevligt till slut. Grannen kom in med varsin öl och så satt vi här och pratade en timme tills strömmen kom tillbaka. Fast vi gnällde en hel del om avsaknaden av kaffe.

Jag har ju bott ensam i ett hus på landet och där försvann strömmen så fort det svajade lite i trädkronorna. När man förväntar sig att det ska hända så blir det inte så dramatiskt utan jag brukade ta ficklampan och leta mig ut i stallet. Sen gick jag där och pysslade med hästarna i ficklampans sken. No big deal...

Idag är jag snuvig, hostig och har feber. Världens bästa vulgomarmor kom med semla och en bok till sjuklingen =)
En bok som jag sträckläste!

Katarina Mazetti - Tarzans tårar

Jag har skrattat högt åt författarens underbara verbala utsvävningar och jag kan varmt rekommendera er att läsa den! Den lämnade dock mig med en lite bitter smak munnen..
Jag kände igen mig i så mycket i boken och i synnerhet när det kommer till den fattiga ensamstående mammans stolthet.

Varför är det så svårt att ta emot hjälp och gåvor när man inte har några pengar?
Man känner sig så värdelös, så låg och så underlägsen. Skamsen över att inte ha lyckats bättre än att behöva ta mot allmosor från folk.. Tro nu inte att jag är otacksam mot min familj och mina vänner. Det är bara det att ibland skulle det vara nice att kunna ge lite tillbaka och inte bara ta..
Ibland känns det bättre att "glömma" en räkning bara för att kunna hänga med på något som kostar pengar och betala själv. Herr Ågren har iofs en förmåga att dyka upp då med men då slipper man gömma honom bakom en stor dos humor.

Man kan ju inte skoja bort sig själv..




Varför är inte Haddock här med paraplyet?

Får jag chans på dig?

Känner ni igen orden?

Och minns ni känslan när man skickade bästisen för att fråga chans på skolans sötis?

Även om det var ohyggligt nervöst och pinsamt att fråga chans så var det minsann mycket enklare på den tiden. Fick man ja så var man ihop, fick man nej så siktade man in sig på skolans näst sötaste kille istället =) Det jobbigaste då var att man fick byta ut namnen och hjärtanen i skolböckerna..

Men antingen var man tillsammans eller inte.

Idag är det lite mer avancerat.. Och ibland är det så avancerat så man varken vet ut eller in. När är man ett par?

Varför har det blivit så komplicerat att vara tillsammans?

Det här med att vara kk är ju en ganska bra sak kan man tycka. Då kan man träffas kravlöst när båda vill och ha det trevligt tillsammans för att sedan återgå till sitt eget liv och slippa ta hänsyn till någon annan. Och statusen ska ju då vara singel. "Nej vi är inte ihop, vi är kk" ehmm..

Sen har vi en annan sorts relation som jag har namngett själv.. lmäkk (lite mer än kk). Då träffas man som kk men man träffar inga andra vid sidan om.. Är man fortarande singel då? Den klurar jag på.. Man har nog lite mer kontakt som lmäkk och så kan man umgås på liiite annat sätt. typ äta middag ihop och så..

Det har blivit för allvarligt det här med att vara tillsammans tror jag.. För många innebär det att man måste planera att flytta ihop, gifta sig, skaffa barn, dela ekonomi osv.. För oss andra betyder det mest att det är ganska mysigt att tillhöra någon..

Jag tycker att det var bättre förr! När man efter en lyckad chansfrågning kunde säga att det här är min pojkvän.. Rätt och slätt!

.

.

.

Jag brukar fråga chans på Haddock med jämna mellanrum men får aldrig något svar.. Konstigt.. Jag ger ju bra valmöligheter!?

Fotboll, Ronaldo och havregryn

Igår var jag dotter hela dagen.. Sonen sov över hos morföräldrarna så jag knatade upp dit redan tidigt på förmiddagen. Tanken var väl att hämta sonen men jag blev kvar.

Efter frukosten var jag redan hysterisk över utspillda havregryn på köksgolvet och beklagade mig högljutt till lilla mor. "Jag ska dammsuga så fort jag inte har huset fullt av er" var hennes svar.

Det var inte mycket att göra utan antingen fortsätta svära över havregryn under fötterna eller dra fram dammsugaren själv Jag gjorde det sistnämnda och innan jag var färdig hade jag dammsugit och torkat golven i hela huset.

Pappa som alltid är finkänslig och så hade bara en kommentar.. "ska du ha mens eller?"

Jag svarade surt att nä, jag kan faktiskt städa annars också.

Pappa och jag har en dag i veckan då vi avskärmar oss från världen tillsammans.

När Manchester United spelar!!
Då bullar vi upp med godis, öl och cigaretter (igår var det iofs tårta och kaffe) sen tittar vi på fotboll! Det har blivit vår lilla pappa-dottergrej.

Fast ibland tycker han att jag tittar lite för mycket på Ronaldo och lite för lite på spelet.

Jag förstår inte alls vad han menar.. (Cristiano Ronaldo måste vara världens vackraste man) Jag tittar ju på spelet också!

Efter fotbollen var det ju melodifestivalen så vi fortsatte jobba på sittsåren. Hela Sverige bloggar om melodifestivalen så det tänker jag låta bli. Men: HEJA THE ARK!

Vi har pratat om att åka till England och se en av Manchester uniteds matcher på plats på Old Trafford.
Det hade varit riktigt kul så jag hoppas att det inte stannar på fantasistadiet utan verkligen blir av. Det finns ingen jag hellre skulle uppleva det med än min älskade papps =)

Idag har Haddock jobbat två veckor.. Tiden går!