Vart tog den söta lilla pojken vägen?

Jag är väldigt fundersam runt det här med 7-åringar..
Sonen tycks ha förvandlats från en liten söt, välartad gosse till en alien med stora framtänder.
För det första så är han stentuff!
Berättade stolt vid middagsbordet igår att han och hans kompisar minsann är tuffast på skolan. ”Om någon försöker slå oss så berättar vi inte för fröken för så fega är vi inte!”

Kvällen innan blev han arg på mig av någon anledning. (behövs iofs ingen annan anledning än att jag är hans mamma verkar det som) och rätt vad det var sa han ”fääääääck yuuu” (fuck you)
Jag tappade hakan och frågade ilsket ” vad sa du??!!”
Han upprepade sig och jag frågade om han vet vad det betyder. Det visste han förstås inte och jag talade myndigt om att det där är värre än att svära. Förmodligen hade jag gjort bäst i att bara nonchalera det för jag gissar att det blir ännu roligare att använda uttrycket nu..

Sen alla dessa frågor!
Igår frågade han varför så många saker börjar på S. I samma andetag frågade han om jag har varit i ett kärnkraftverk.
Sen ville han veta hur gammal kompisen från England var när han lärde sig svenska och om alla engelska barn lär sig svenska vid samma ålder.
Bästa frågan hittills är om det kan komma kött ur rumpan(!?). Jag känner mig som professor Kalkyl här ibland. Totalt förvirrad och ofta förstummad av hans vetgirighet över udda saker.

Nu har de börjat med arbetslappar i förskolan. Min son har hängt upp sig på att han fick uppgiften att göra en garnboll på sin ena lapp. Han skulle minsann inte gå till skolan mer för där tvingar de en att göra saker. Bara vänta du några år gosse lille =)

Man får inte kela honom när någon ser det längre. Jag får inte ens en liten kram när jag lämnar honom i skolan. Visst är man en pinsam mamma? =)
Nåja.. Ibland kommer han och kramas här hemma och jag antar att jag får lära mig att ta vara på de stunderna. Den enda som får obegränsat med kel är sonens stora idol och bästis.. Morfar!!

Nu älskar jag förstås min lille, store, ilskna professor mer än livet! (trots de stora framtänderna. Han växer väl ifatt dem nån gång) Och trots våra många konflikter så bringar han otrolig glädje och massa goa skratt till mitt liv.

Tänk att jag kunde göra något så bra


Visst surar han med finess? =)