Kvicksand och nattliga grubblerier..

Gick till sängs med förhoppning om en natts välbehövd sömn..
Men som vanligt så börjar det snurra ett sammelsurium av tankar i samma sekund som jag släcker lampan och all "sömntrötthet" är som bortblåst..

Det känns lite som om mitt liv levs i en pöl av kvicksand.. Varje negativ händelse suger ner mig lite längre i sörjan, Varje positiv händelse får sjunkandet att avstanna en kort stund..
Just nu står jag med gegget upp till öronsnibbarna och har känslan av att mitt liv vill dra ner mig den sista biten också. Jag försöker hitta en gren att hålla mig fast i!

Varje kväll så ber jag till någon högre makt.. Snälla, hjälp mig att ordna upp mitt liv, börja om...Varje morgon vaknar jag och tänker att idag så vänder det.. eller så packar jag ihop..
För att snart komma på mig själv med att ligga där i sängen och återigen be till någon högre makt.. Ännu en dag har passerat.. Oftast så har ju inte dagen passerat särskilt obemärkt. Så fungerar inte mitt liv. Alltid händer det något och jag är så trött på det så jag kan spy. jag längtar efter den dagen då jag kan säga att: Idag har det inte hänt någonting! Då kommer jag säkert att sova gott också.

Min största ångest nu är inte den Ni tror.. Det är min lille son.. Min lille blonde prins, mitt allt, det enda bra jag har åstadkommit i livet, min kärlek..

Han kommer hem i morgon och jag vet att jag återigen har en vecka framför mig då jag ska behöva göra honom besviken gånger flera.. "Mamma kan vi åka till simhallen?, Kan vi inte spela airhockey på cyberzone?, kan vi hälsa på mormor och morfar?, Kan jag få leka med Alvin?, Kan vi hämta pizza på lördag och mysa med?.. Nej, nej, nej, nej och nej.. Varje gång får jag säga nej och jag ser ju hur besviken han blir.. Nej men lille gubben, vi har ju ingen bil...
Tänk att lite plåt med motor, ratt och fyra gummidäck ska kunna ställa till det så illa.. Eller rättare sagt bristen på det..
Men jag lovar Dig min lille krigare.. Snart ska vi ha vi nån gammal skruttig och rostig bil igen och då ska vi göra allt som jag har sagt nej till.

Det börjar bli ytterst jobbigt att be om hjälp så fort mjölken tryter i kylskåpet eller cigaretterna tar slut.. Jag ska fixa en bil.. På något sätt..

Jag saknar min mamma.. Min gamla mamma.. Den mamma var innan den jävla sjukdomen greppade tag i Hennes kropp.. Jag märker iofs hur hon sakta men säkert kommer tillbaka.. hur hennes underbara syrliga och ironiska humor börjar spira igen.. Kämpa mamma.. Helt egoistiskt så vräker jag ur mig: Jag behöver dig!
Vårt samtal idag gjorde mig glad..

Min värk i axlarna börjar komma krypande igen också.. Det är ju inte längesen alls som jag svajade runt här på värktabletter.. skoven kommer ganska tätt nu.. Det rimmar illa med min livsplan. Jag vill verkligen komma igång och jobba nu! Jag vill ha ett roligt arbete med sköna jobbarkompisar.. Jag vill vara någon, betyda något, vara behövd! Göra nytta...

Till råga på allt så har jag drabbats av en släng mörkrädsla.. I min nyfunna lilla skräck så vimlar det av våldtäktsmän, andar, demoner och mördare här utanför.. Men så länge de håller sig utanför så kan jag väl vara hyfsat lugn?

Det blev ett tungt inlägg det här och jag vet att det låter som om jag tycker på tok för mycket synd om mig själv.. Det gör jag lite ibland.. Men oftast och mest så är jag frustrerad.. Arg för att det inte går som jag vill.. Jag landar ju alltid på fötterna på något sätt.. Jag talar om för mig själv att allt kommer att ordna sig.. Dags att släcka lampan igen.. "Snälla, hjälp mig att ordna upp mitt liv, börja om.. "

Min lille krigare...